Krogkommissionen: Grill 30/4 2008

Bättre på nya lekfulla Grill trots schizofrent varierad meny.

En undervärderad egenskap för en bra krog är dess förmåga att välkomna sina gäster. Trivselfaktorn, för att tala nysvenska. En anklever kan vara aldrig så smältande, en toalett aldrig så Savon de Marseille-doftande – om kroglokalen mer känns som ett galleri än en matsal är vi ganska många som backar i dörren.

Melker Andersson har varit en av de mest framgångsrika i den lite ryggstela ligan, från smårättsrestaurangen Restaurangen till det gravt högsvansade F12. Och så Grill, förstås. Originalkrogen, med möbelkonstellationer som lyfta ur skandinavisk designpress, hade en hisnande dragningskraft på stans MacBook-knattrande och köksrenoverande bissnissklientel, utan att leverera några större sensationer på tallrikarna.

Efter den dramatiska – och med tanke på krogkonceptet djupt ironiska – branden i höstas har stället nyöppnat till stammisarnas jubel (det fanns stödgrupper på Facebook) men i en skepnad som tilltalar KK betydligt mer än vad den gamla gjorde. Möbelbutiksfeelingen är bortskrubbad och har ersatts av en orgie i kitsch, med teman som ”Jaktstugan”, ”Carl Larsson”, ”Versailles” och ”Indochina”. Kanske är det den lyckade sagoboksmiljön från F12-gruppens senaste satsning, det rödböljande Le Rouge, som inspirerat krogen att fjärma sig från rutinminimalism. Kul är det i vilket fall som helst – en KK-testare får kraftiga flashbackar till dårbufféerna på casinona i Las Vegas, och för de kontorsätare som flockas i gåbortskläder måste Grill vara rena drömmen: miljön bjuder så många samtalsuppslag att till och med den mest dysfunktionella klick arbetskamrater borde kunna få till en uthärdlig sittning.

Maten då? Jovars – den är väl egentligen inte värd några särskilt långa omvägar, men håller en mestadels god klass, inte minst med tanke på hur schizofrent varierad menyn är: Medelhavet, USA, asiatiskt, orientaliskt, vegetariskt och något som man bara valt att kalla ”Favoriter” som bland annat innehåller ett gott men rörigt avsmakningsfat (165 kr) där en strålande ceviche är det längsta utropstecknet. Andra förrätter är en sparris som serveras på temat ”putanesca”, det vill säga med kapris och tomat och utan större smaksensationer, och den hummern ”Fisherman’s Wharf” (230 kr) som  anländer på bordsgrill i sällskap med en sallad på fänkål och rädisa och en aningen övermajonnäsad cocktailsås. Strålande är däremot tonfisken och bulgursalladen i tabbouleh (155 kr), med perfekt halstrad fisk, ljuvliga toner av mynta och skönt crunch av granatäpple. En annan fullträff är pilgrimsmusslorna som man grillar själv, efter ett dopp i en teblandning med sizuanpeppar och med tre dippsåser. Bredvid serveras en iskyld grönsakssoppa att nollställa smaklökarna med mellan varje mussla. Presentationen är dock slarvig, och först efteråt förstår vi att pepparblandningen inte var tänkt som dekoration, utan som panering.

Bland varmrätterna finns en gödkalvkotlett, New York Steak, som försetts med bra grillyta, tryffelsky och en caesarsallad med krasig romansallad men utan tillräckligt sardellbett i dressingen (310 kr). Gott, men inget fynd till det priset. Prisvärd är däremot den rullade, rökiga grisen i Piggham porchetta (175 kronor) med ljuvlig fläsksmak förstärkt av bitig fänkålskryddning och grillad zucchini. Tillbehöret getostrisoni är dock vidrigt: en gravt överkokt portion av den petita pastasorten med lukt av djurpark. Byt ut! En oxrygg Café de Paris med kronärtskocka och tomat (295 kr) rymmer en nötig grynighet som inte är alldeles angenäm. En annan bara delvis lyckad rätt är lamm Asado provencale med delikat rökigt kött, men ett helt vansinnigt överdåd av tillbehör. Tonfisk-anrättningen tepanyaki (280 kronor) är däremot en kul lek med sushikonceptet med sushigari, dipsåser och makirullar.

Också bland efterrätterna finns toppar och dalar. Chokladkakan med hallon och yoghurtglass (110 kr) har visserligen det suggestiva namnet manjari rolls men är bara en ordinär chokladkaka. Kaffebruléen (95 kronor) är stabbig och har ett sockertäcke så sönderbränt att inte ens grillonceptet kan ursäkta det. De stjärnanisdoftande päronen man får till är dock utsökta. Desstermenyns dyraste alternativ, den grillade Mango split (115 kr) är härlig: hemvevad glass med suveränt avvägd vaniljhalt, och en himmelsk hallonsorbet. Glada blir vi också av ananasrätten tea roast (80 kr) med djup, mörkbrun romsky, en enastående kokossorbet och drivor av stora, gnisslande kokosskärvor. Och Grill gör löjligt gott bryggkaffe.

Svajigheten och de aningen saftiga priserna till trots – och en besvärande rökig luftkvalitet – är vi ändå rätt förtjusta i nya Grill. Det är kanske inte den hjärtligaste av krogar, kanske inte den mest personliga, men här finns gott humör och en mycket bokstavlig, och mycket efterlängtad, lekfullhet. Rensa bara bort Bill Withers-imitatören från den brötiga livescenen så kommer vi mer än gärna tillbaka.

KROGKOMMISSIONEN 30/4 2008