Krogkommissionen: Cibo 3/6 2008

På franskitalienska Cibo kan man äta sig mätt utan större överraskningar.

DAHLGREN, PONTUS, MELKER och de andra guldkrögarna i city spelar på egen planhalva. I städer av Stockholms storlek är gourmetmarknaden stor nog att försörja i alla fall de allra bästa av dessa kocktalanger. Hur många som överlever en kännbar konjunktursvacka får framtiden utvisa. Det är plånboken som styr. 

FÖR DEN STORA  krogpubliken kommer matupplevelserna i andra hand. Det krävs ingen vid krogrunda i Stockholms innerstad för att konstatera detta:
De restauranger som placerat sig tydligt och konsekvent i mellanprisklassen har lättast att fylla stolarna. Att maten ytterst sällan smakar mer än just mellanbra är underordnat det faktum att alla dessa ställen erbjuder en sittvänlig lokal med varm och beprövad mat, immiga öltappar och bordsservering. Man kan äta sig mätt, ganska nöjd, och slipper disken efteråt.

ÄR DET VAD du söker är nya Cibo på Södermalm inget dåligt val. I denna matsal på Åsögatan huserade förr Lo Scudetto. En italienare som i många år framgångsrikt tävlade med stadens bästa. Nu är den utflyttad till Karlaplan, med lägre köks­ambitioner och flottare inredning. Dess forna lokaler på Södermalm präglas i dag av gjutjärnsstakar med hemlik lantvibb och krusidulliga guldspeglar, allt under gipsvalv. Folkligt. Personalen må vara nytillträdd och vilja mycket, men dess låtsastrevlighet irriterar ändå. Att informera gäster som ämnar spendera en tusenlapp eller två att de måste beställa omedelbart ”annars kommer det att ta ­låång tid” är ingen charmig inledning på en utekväll. Placeringen av bord och gäster kräver också slipning. Trots att krogen är halvtom vid ett av våra besök måste KK:s utsända resa sig för att ett par ska pressa sig in till ett bord innanför. Vi gissar att ägarna vill ha det fullt närmast fönstret.

VI HAR ÄTIT oss igenom en måttligt dyrbar meny som varken bjuder verkliga toppnummer eller praktvurpor. Lagommat med fransk-italienska förtecken. Husets friterade pecorinoförrätt (110 kr) är en av Cibos mest minnesvärda tallrikar: små snygga gyllenbruna trekantiga paket fyllda med mjuk smältande ost. God apelsinblomshonung med fräscha toner och rikligt med rostade pinjenötter därtill. Relativt mäktigt, men ändå någonting utöver standardrepertoaren. En hyfsat mör ankrullad (115 kr) serveras ibland utan förnimbar närvaro av den utlovade gorgonzolan. Glömsk kock? Den tryffelstinna blomkålssoppan är rund och fin i smaken och sprider distinkt salviadoft, den ackompanjerande pilgrimsmusslan klädd i bacon (120 kr) har varit lite för länge i värmen.

BLAND PASTAVARIANTERNA märks en pancettarökig, långkokt, bolognese (110 kr/150 kr). Ett säkert kort, men inte ”jättegod” hur många gånger servisen än påstår det. Att göra lika läckert nötkött hemma är inget problem för alla och envar som någon gång halvsovit sig igenom en Mat-Tina-sändning och har rejält med tid och vin. En fräsch vegopasta på broccoli, jordärtskockor, spenat, parmesan samt pecorino i vitt vin och vitlök (95 kr) är en prisvärd mellanmättande rätt. För hårt tillagad röding med mandelpotatis utan tuggmotstånd och en förtjusande jordärtskockspuré kostar 205 kronor. Rikligt tilldelad oxfilé (235 kr) av felfri Icakvalitet serveras med frasiga små ankleverrullar utan remarkabla smakvärden samt slantad potatis som friterats så omsorgsfullt att de platsar i närmsta påse lantchips. Allt vilar i en vinäger- och rödvinsreduktion med aningen mer sötma än vad vi brukar stöta på. Bredbent herrmat.

DEN SOM MÄKTAR kan jabba upp aftonens kolesterolvärden ytterligare med en anemisk tiramisu (70 kr) eller en onödigt sockertät äppleravioli i beige toner med kanelglass. Ett större äventyr får den som tar in husets traditionella chokladkaka som ackompanjeras av ett intressant tillbehör/diskussionsämne: grappaspetsad vitchokladglass trimmad med vit tryffelolja. Ett par kommissionärer famlar genast efter vattenglasen för att snabbt få skölja ner den ”pretentiösa, nästan äckliga” kombinationen. En annan nickar leende och applåderar köket för modet. Hela krogkommissionen höjer hur som helst gemensamt på sina borsalinohattar för denna antydan till att vilja överraska. Överraskade vill vi bli oftare på Cibo.