Det här är Joakim Heineman.

De senaste femton åren har han startat: The Trash Bar, Snaps, Il Tempo, Metró, Isolé, La Dame Noir. Ett grungehak, en restaurang med konsertscen, bättre italienskt, en hipp loungebar, en ännu slickare loungebar och en nyrustik nollnolltalskrog i Stockholm.

Han har dykt en del också, under ett par sabbatsår.

Det här är hans nya grej: två våningar i ett hus vid de plötsligt återupplivade kvarteren vid Norra bantorget. Första delen, källarklubblokalen Knast, har haft öppet sedan i juni. En av väggarna är designtapettapetserad. Tre andra rått bredspacklade. En täcks av en gigantisk graffittimålning med motiv från science fiction-filmen ”Tron”. Bardisken, som är formgjuten för att likna puffiga plastkuddar, är kvar från förra hyresgästerna, en salsaklubb, men nysprejad med silverfärg.

Vinylbackar står i fönstersmygen bakom dj-båset, på golvet, på varandra. Det är delar av samlingen, hemma hos Joakim Heineman står 10 000 skivor till. Han jobbar själv i baren minst fem kvällar i veckan. Spelar skivor före dj:erna, tappar öl och blandar drinkar.

– Det var länge sedan jag gjorde det, men det sitter i. Jag tröttnade lite på att bara driva matsal. Jag älskar ju musik, säger han.

Det är klubbar – rock, pop, electro, men inte dansmusik – på Knast varje kväll. Utan att vilja ”profilera sig som ett 18-årsställe” så är åldersgränsen inte högre än så, om man ”passar in”. Drinklistan är kort. Ölen billig.

– Alltså, en öl är ju en öl. Den tar två sekunder att hälla upp. Den ska inte kosta mer än 50 kronor, säger Joakim Heineman.

Rejäla, raka tag gäller för också för Rodizio, som snart öppnar en trappa upp från Knast. Namnet kommer från förlagan, brasilianska Rodiziorestauranger. För ett fast pris serveras man i omgångar så mycket spettgrillat kött och tillbehör som man orkar äta. Förebilden är snarare grillkrogarnas stadiga köttöverräckning än de ambitiösa ställen som i krogguider sorterar som ”mellanklass”, men där förrätt, varmrätt och ett par glas vin och en kaffe går på 600–700 kronor per person.

– Det är kocklandslaget hit och kocklandslaget dit. Men jag är osäker på om folk är beredda att betala. Särskilt i en lågkonjunktur. Jag behöver bara gå till mig själv: Hur ofta går jag ut och äter så där? säger Joakim Heineman.

Bara för att svara sig själv med ytterligare en fråga.

– Och varför är ställen som Longhorn fulla? Jo, för att folk vet vad de får. De vet att de blir mätta. Vi siktar inte på en stjärna i Guide Michelin. Vi siktar på att ha fullt en måndag såväl som en fredag.

Bredvid grillen, som ännu inte kopplats in, står brädor och annat byggmateriel. Här, ut mot gatan, ska det så småningom öppna ett kafé med frukost och lunchmackor med grillat kött på menyn. Samt, tack vare restaurangens serveringstillstånd, Fernet och grappa till eftermiddagsespresson. Som i Italien, tänker Joakim Heineman.