Barkommissionen: Paparazzi 27/3 2008

Paparazzi är en dussinitalienare när det gäller maten. Med efterrätterna är det sämre.

STAN DRÄLLER AV italienare som serverar pastarätter med gräddiga såser. Paparazzi sticker ut lite, främst genom att vara just så gapig, stojig och framfusig som namnet antyder. Fredagar och lördagar är det fest i byn! Publiken består både av stora sällskap och enstaka par som verkar uppskatta det offentliga samtalet. Personalen påpekar oavbrutet att ”här talar vi italienska”, ”det här är en italiensk ristorante”, ”som vi gör i Italien” etcetera.
Gigantiska foton av venetiansk maskeradbal som täcker väggarna fullbordar känslan av italiensk temapark.

MAN VÄNTAR BARA på att få höra ett inrepeterat ”Sacramento, jag ska giva dig på moppo!” från köksregionen. I början känns det charmigt, men efter en stund blir det lite tjatigt. Ju mer vi betar av i menyn, desto mindre trovärdigt blir det också. En ”italiensk citronpudding” som smakar Blå Bands pulverdessert är droppen – kan man klaga hos ambassaden?

BLAND FÖRRÄTTERNA ÄR crostini abruzzese (102 kr) bäst. Det är en stor skiva vitt bröd toppad med innanmätet från en vitvinssyrlig salsiccia och gratinerad med ost. Inga finesser direkt, men ett bra alternativ till en vanlig bruscetta så här års när tomaterna är hopplösa. Storleken gör dock den matiga italienska korvmackan onödigt stabbig. Varför inte lite mindre och några tior billigare?
Carpaccio d’inverno (115 kr) är lövtunna skivor smältande mör oxfilé och hyvlad parmesanost som tyvärr dränkts i oljekonserverad italiensk vildbroccoli (cime di rapa). Broccolin har en lite besk smak och det hela blir ganska geggigt.

TORTELLONI DI BOSCO (110 kr) är två rejäla pastaknyten fyllda med ricotta och spenat. Pastan har en minut kvar till ”al dente” och badar i en ganska tjock sås som smakar färdig kalvfond, svampfond och grädde. De små karljohanssvamparna har svårt att matcha gräddsåsen och kämpar i underläge. Portionen är lagom stor för att vara en ”primo piatto”, rätten mellan entrén och huvudnumret i en italiensk måltid. Vermicioni al cartoccio (133) är färsk spagetti – den här gången perfekt – med musslor, havskräfta, räkor, lite färsk tomat, persilja och vitlök i vitt vin – enkelt, generöst, snyggt och gott – men varför i helsike servera spagettin i ett skrymmande flak av miljövansinnig aluminiumfolie?

LUGNA KVÄLLAR DRIVER kocken omkring lite i matsalen och försöker förklara vilka fiskar fiskgrytan, brodetto alla Paparazzi (210 kr) innehåller. Det går så där. Fonden är kraftig och smakrik som en bouillabaisse och har en lätt saffranston, men den grillade, inlagda paprikan dominerar. Ibland är grytan översaltad, ibland söt och tomatig som av ketchup. Synd på fin, fast fisk och både havskräfta och blåmusslor. Den halva hummern är förstås kanadensisk och har varit fryst (det säger vi inget om till det priset) men eftersom det enda ätliga i ett sådant djur är en liten ynklig stjärthalva – varför skicka in vrakdelarna hängandes över tallriken?

HELSTEKT OXFILÈ, tagliata di manzo al tartufo (235 kr) är en rejäl bit mört kött med hyfsad stekyta, uppskuren i tjocka skivor. Den annonserade rödvinssåsen är en typisk prefabricerad historia: lite för tjock, lite för kletig och lite för onaturlig. Av tryffel, ”tartufo”, icke ett spår.

OM DESSERTEN MED det skönklingande namnet bavarese al limone (65 kr) vet ni redan vad vi tycker. Låt oss bara tillägga att den lilla, gummiartade kemifabriken som serveras i glas, har ett tunt täcke av jordgubbssylt som enligt menyn också ska vara spetsad med campari! Citronglassen som ibland är dagens dessert (60 kr) är en sorbetliknande sak som nästan inte smakar någonting.
På det hela taget är Paparazzi en typisk dussinitalienare när det gäller maten – om man undantar desserterna som är klart under genomsnittet. Om krogen ska komma med i matchen måste köket sluta snedda över hörnen på gräsplanen. 

MED VINERNA ÄR det betydligt bättre ställt. Urvalet är personligt och fantasieggande. Hela paletten, från norr till söder, serveras dessutom på glas. Det är vi inte bortskämda med.