Barkommissionen besöker champagnebarer

I dag ägnar sig Barkommissionen åt champagne.

Nyårsafton, årets sista dag, årets bästa tillfälle att skåla med en tanke ägnad åt det som har varit, lägga det bakom sig och gå vidare, med vidöppna förväntningar på vad som ska komma.

Ett ovetenskapligt antagande, baserat på svaren i På stans Hej konsument-enkät, ger att den populäraste gå bortpresenten i Stockholm är en flaska champagne. Champagne, det klingar av fest, bubblor, en klart putsad guldkant, hög stämning, skaldjur, skålar, av hantverkstradition, aftonklänningar, Hollywood, vassa repliker och gala.

På Bollinger Champagnebar, inrymd i Hotel Stureplan på Birger Jarlsgatan, en av Stockholms två året runt-öppna champagnebarer, märks inget av detta.

Kromet är putsat, marmorn nyblank, hela kylen är full av champagne. Klockan är åtta. Det är fredag kväll. Vi är de enda gästerna. Baren öppnade i maj. Bara månader därefter svartnade löpsedlarna, varslen rasslade i verkstadsindustrin, kronan rasade. Tajmningen för ett ställe vars idé bygger på att förmedla lyx kunde ha varit bättre. Ytterligare en försvårande omständighet är att hotellet fortfarande är delvis under uppbyggnad. Först om ett par veckor, den 15 januari, öppnar restaurangen på riktigt, då i regi av Östermalmsitalienaren Per Lei. Det bidrar förhoppningsvis till mer russel även i baren, som det är nu vilar en förlamande känsla av att festen aldrig ens hann börja över lokalen.

Bemötandet är det emellertid fart på – kompetent, och närmast lappsjukt snacksaligt. Vi får tips i alla prisklasser. Provsmakning uppmuntras. Vi fastnar för en rosé från en mindre producent (145 kronor) och Ayala blanc des blancs (175 kronor), från det Bollingerägda champagnehuset Ayala, med parfymerat intensiv doft.

Något hundratal meter bort, förbi Stureplan, ligger stilfulla Bistro Jarl. Baren, som ogenerat kallar sig ”Stockholms enda riktiga champagnebar”, är betydligt mer uppsluppen.
Till att börja med finns här andra gäster. After work-gängen från kringliggande kontor avlöser varandra och blandas upp med par som är ute på sin första, eller 413:e, dejt. Stämningen är självsäker, vuxen och välbetald.

Det dricks lika mycket öl som bubbel, beställningarna viner i luften, för en mer initierande upplevelse rekommenderas en lugnare dag i veckan, så här är det knappast läge för provsmakning eller några mer broderade goda råd. På dagens glaslista finns Billecart-Salmon (120 kr), Deutz (140 kr) och, bartenderns rekommendation, Pol Roger 1999 (160 kronor).

Sommartid finns ytterligare två profilerade champagnebarer i Stockholm. Dels på terrassen till nybyggda Clarion Sign vid Norra bantorget, dels på takterrassen till nästan lika nyrenoverade Scandic Anglais vid Humlegården. Analogin mellan urban utsikt och bubblor tycks vara lika självskriven för samtida hotellidkare som den mellan servering i en skidbacke och våfflor med sylt och grädde. Det hör till.

Utan att dra alltför stora växlar på tidsandan är det ett intressant förhållande. I takt med att världens ekonomiska centran viktas om ”hotas” västvärldens ohämmade konsumtion av lyxvaror med begränsad tillgång. Champagne är ett typexempel. Trycket är hårt, på bristningsgränsen, på produktionen från de 30 000 hektaren vinstockar i Champagne i nordöstra Frankrike. Området knakar i fogarna, har vuxit de senaste åren, men det räcker inte, konsumenterna i Kina, Indien och Ryssland blir bara fler. Priserna kommer att stiga.

Vad skålas det i kring Stureplan om 50 år?

I väntan på svar i den frågan kan Barkommissionen inte avhålla sig från att resa ännu en undran. Det finns inte någon som kan tänka sig att öppna en lite mindre anspråksfull, lite mer överkomlig, cavabar?

Det vore, som man sa, nådens år 2008, lite gött.

Barkommissionen 12/31