Arvtagerskan vässar sina klor

Anna Lallerstedt sitter i ett eftermiddagsstängt och tomt Gondolen med sin ryska vinthund Casimir. Den annal­kande kräftpremiären får henne att minnas hur familjen Lallerstedt oftast­ åt färska svenska kräftor när hon var liten. Hon behövde inte äta frysta turkiska kräftor från Konsum. Det är inget konstigt. Pappa Erik Lallerstedt, 64, en av ­Sveriges mest kända krögare, startade sitt matimperium Eriks med bland ­annat fisk- och skaldjursbutiken Gerdas i Östermalmshallen.

Anna Lallerstedt är ändå rädd att det ska låta malligt och börjar entusiatiskt överkompensera genom att prata om frysta kräftors fördelar.

– Det finns jättemycket bra frysta kräftor i dag. Det fanns det inte då. Mitt tips är att satsa på de frysta kräftorna som är lite större och dyrare. De är oftast­ bättre. Min pappa brukar ha bra koll på vilka länder som har bra kräftor för tillfället. Han vet alltid om det ska vara turkiska eller kinesiska kräftor. Det skiljer sig åt år för år beroende på kräftpest, väder och fiskeutbudet.

Det är inte överraskande att Anna Lallerstedt tar hjälp av sin pappa Erik Lallerstedts expertis. Nästa år ska hon ta över hans krogar Gondolen, Vin­baren och Bakfickan. Hela koncernen omsätter närmare 100 miljoner kronor. Hon blir chef för 106 anställda och sin fars livsverk. Förutom krogarna finns även Erik Lallerstedts såsfabrik och storsäljande kokböcker.
De senaste åtta åren har Anna Lallerstedt framgångsrikt drivit Bakfickan. Hon är visserligen utbildad konditor och växte i princip upp i pappas kök, men 33-åringen har bara en folkhögskolekurs i ekonomi på sin cv.

– Meningen är att jag ska komma in i organisationen och driva företaget jämsides pappa och ledningsgruppen i början, säger Anna Lallerstedt. Eftersom pappa aldrig kommer att sluta arbeta så är det ingen stress att jag måste vara klar just 2011. Pappa jobbar fort­farande precis lika mycket som han alltid har gjort och det kommer han alltid att göra. Han kommer antagligen att stupa i någon såsbytta ute i såsfabriken.

Anna Lallerstedts nära vänner beskriver­ henne som nästan lika rastlös som sin far. Under sommarens ­semester gjorde hon en dag tolv liter flädersaft som gavs bort till grannar och vänner med barn.

– Jag tror inte att jag är lika rastlös som pappa. Han är väldigt rastlös. Han kan inte koppla av. Det måste hända ­saker hela tiden. Det har alltid varit så och det har nästan blivit värre ju äldre han har blivit. De flesta människor börjar­ med golf eller någon hobby när de blir gamla. Inte pappa.

Är det tufft att följa i hans fotspår?

– Ja, det tycker jag att det är hela tiden­. Han har byggt upp något helt själv från scratch. Jag däremot glider in på ett ­bananskal. Äh, det gör jag egentligen inte, men ... han har byggt allting. Han hade ingenting när han började.

Är du rädd att förstöra allt?

– Jag är livrädd att jag ska göra något jätteklantigt och jättedumt och förstöra alltihop. Typ att folk en dag ska säga: ”Ja så var det Erik i 40 år, sedan kom Anna och pajade alltihop.” Det är klart att jag är livrädd för det.

– Samtidigt, jag har varit med i det här företaget sedan jag föddes och hela ledningsgruppen har arbetat med pappa­ i 10 till 15 år. Vi vet precis vad han vill ha och eftersträvar. Vi vet hur pappa är som person och vilken prägel han vill ha på allt.

Vad du säger är att om du inte klarar uppdraget klarar ingen det?

– Nej, det finns faktiskt inte någon annan som har lika bra förutsättningar. Jag har växt upp med det här hela livet. Det är lättare för mig än för någon annan.

Tror du att alla människor är livrädda för att misslyckas på jobbet?

– Ja, absolut. Jag tror inte att man ska gå runt och tycka att man är så jäkla bra och gör ett bra jobb. Är man inte livrädd kämpar man inte. Är man inte livrädd tror jag inte att man gör sitt bästa.

Hur mycket arbetar du?

– Mycket. Jämt. Från det att jag vaknar till att jag går och lägger mig. Det är alltid jobb i huvudet.

Finns det tid i ditt liv för familj?

– Nej. Jag förstår inte hur folk får ihop det. Jag ser på mina kompisar och de får inte ihop det. ­Någon
i förhållandet måste gå ned 75 ­procent. Och 75 procent för mig är 150 procent för en vanlig människa. Jag är singel. Familjeliv ­kommer säkert någon gång, men de kommande två åren känns det inte högaktuellt. Pappa lämnar efter sig en jättestor organisation som omsätter ofantliga pengar. Jag ­menar, det är ju världens största grej.

Sa din pappa någonsin: ”En dag ska du ta över allt det här” eller var det bara en tyst överenskommelse?

– Han har väl alltid hoppats att jag ska ta över företaget, men aldrig sagt det och framför allt aldrig pressat mig. Han skulle aldrig sätta sådan press när det gäller ett viktigt val i livet. Första gången det togs upp var för tio år sedan när han pratade om framtiden och att kanske sälja företaget den dagen han blev för gammal. Det var då jag plötsligt sa: ”Men vad då, det är vårt.”

Har du någonsin drömt om att göra något annat?

– Det var väl när jag gick i skolan fortfarande. Jag hade någon fantasi om att jag ville bli tolk på FN. Jag insåg snart att det inte var realistiskt.

Anna Lallerstedt ler och mumlar sedan bitskt: ”Man ska sikta högt när man är 15 år och tror att man äger världen.”

Hur var du som 15-åring?

– Jag tror att jag var snäll. Jag brukade säga till mina föräldrar att ”ni har haft det väldigt lätt”. Jag kom hem full en gång i nian, sedan skötte jag mig väldigt bra. Det är klart att det var smällar i dörrar, men det hör till tonåren. Det händer så mycket i kroppen och man är allmänt grinig i tonåren. Jag tyckte att mamma och pappa var det töntigaste som fanns, men jag har sådan respekt för mina föräldrar att jag aldrig har ­vågat göra något dumt.

Men du har inte haft någon riktig revolt?

– Nej.

Du är inte orolig att tonårsrevolten kommer när du är 43 år i stället?

Lallerstedt sitter tyst i några sekunder­ och börjar sedan gapskratta.

– Ja, tänk om den gör det. Nej, jag är inte orolig att det kommer att hända.

Hur skulle den tonårsrevolten se ut?

– Jag tatuerar hela min kropp och rakar bort allt hår.

Matrevolten?

– Om jag gjorde om Gondolen till Stockholms i särklass största pizzeria. Det skulle väl vara en matrevolt?

Har krogklimatet förändrats mycket
i Stockholm de senaste åren?

– Det har blivit häftigare att ha ­re­staurang. Varenda kock ska öppna ­re­staurang och varenda kock gör det. Tyvärr så funkar krogarna inte så länge.

Varför funkar det inte?

– Jag tror att kockarna tänker att det är mycket mer glamoröst att driva ­re­staurang än det i själva verket är. Det är väldigt mycket slit att driva restaurang. Det är inte glamoröst för fem öre, varken att driva restaurang eller att jobba där. Det är tungjobbat och långa dagar. De första två åren förlorar man alltid pengar. Då gäller det att ha en bra finansiär som inte hoppar av.

Vad har du fått för råd från din pappa?

– Han pratar väldigt mycket om att vara mentalt och ekonomiskt förberedd på lågkonjunkturer och motgångar. Det gäller att vara stark nog att klara av bakslagen. Pappa har haft nio restauranger under alla år. Jag har sett när det går dåligt och jag har varit med när det går bra. Den bästa läxan från de åren är att det krävs tålamod. Sedan måste du vara otroligt målmedveten. Du måste arbeta med femårsplaner.

Hur ser er nuvarande femårsplan ut?
– Det kan jag inte säga. Det är hemligt.

Du ser, du är redan en slipad företagsledare. Pizzeria alltså?
– Ja, La Gondola ska den heta. Skriv nu inte det för då kommer jag att bli arvlös på en gång.